För några månader sedan startade gruppbloggen Ajour, efter att en hyfsat stor twitterhype hade byggts upp. Det är väl synd att säga att Ajour har levt upp till de stora orden som ackompanjerade lanseringen. Men det som faktiskt hände var att en liten diskussion om journalisters och nyhetsmediers förändrade roll bröt ut. Och jag började fundera på hur mediekonsumtion på internet har sett ut, och hur den kan komma att se ut framöver.
Traditionella dagstidningar var tidiga med att starta webbplatser. Först var Aftonbladet, år 1996. Då såg deras hemsida ut så här. Den observante noterar att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket i sajtens struktur eller funktionalitet. Den har växt på bredden i takt med att den normala datorskärmen har blivit större, och nu finns ett kommentarsfält och kanske lite blogglänkar istället för en gästbok. Även annonserna har växt, såväl till storlek som till antal. Har vi tur får vi nu för tiden med ett bildspel eller kanske en filmsnutt i anslutning till artikeln. Men i grunden presenteras nyheterna på samma sätt idag som för sexton år sedan.
Artikeln, omsluten av stora mängder annonser och puffar för annat material, det mesta helt orelaterat till artikeln jag läser. Det är konceptet som har varit oomstridd standard på webbtidningar de senaste sexton åren.
Sexton år är väldigt lång tid på internet. För sexton år sedan fanns inte Facebook, Youtube, Google, Twitter, iPhone, Napster, Skype, Blocket… Inget av det vi idag tar för givet på internet var tillgängligt, och många tjänster har kommit och gått. Utvecklingen har gått i en rasande fart. Men nyhetssajterna består. Oförändrade.
Betyder det att webbtidningarna gjorde allt rätt från början? Njae. Tillåt mig att tvivla.
Sin ställning som ledande medier på internet har de fått till skänks, av urminnes hävd. De har varit överlägsna på innehåll och har haft ensamrätt på presentationen av sitt innehåll De har aldrig behövt konkurrera med struktur. Så länge de uppdaterar detaljer på designen någon gång då och då bryr sig ingen om att det inte sker någon riktig utveckling.
Ett stort problem som aktivt försämrar webbtidningarna är de betalningsmodeller för annonser som dominerar. De flesta annonser säljs per visning. Det gör att tidningarna klämmer in så många annonser som möjligt på varje sida. Om de istället skulle ha större möjlighet att ta betalt per klick, eller något annat effektmål, skulle allt större incitament uppstå för att visa rätt annonser för rätt personer vid rätt tidpunkt, snarare än att visa så många annonser som möjligt, jämt.
Vill man läsa engelskspråkiga artiklar finns det ganska gott om alternativ. Flipboard, Zite och Google Currents är exempel på tjänster som ger riktigt bra digitala läsupplevelser. Där samsas material från många olika källor, nyhetstidningar, bloggar sociala nätverk – alla får vara med på samma villkor. Sådana tjänster kommer naturligtvis även att anpassas för den svenska marknaden.
Jag är övertygad om att de svenska nyhetsmediernas stålbad inte har börjat än. Än så länge läser de flesta sin papperstidning, men så kommer det inte att se ut om några år. Gigantiska förändringar är på gång och de som nu är herre på täppan kommer att få stora problem att behålla sin ställning. Att klara övergången från papperstidning till digital distribution är ingen liten utmaning. När vi slutar läsa nyheter på papper kommer vi dessutom att ställa radikalt annorlunda krav på läsupplevelsen. Det ska bli spännande att se vilka som klarar av att leva upp till de kraven.
Har ni åsikter vill jag gärna höra dem. Förslagsvis på Twitter (@eldh).
22 April 2012 by Andreas Eldh